By Linus 
Jag står vid ett övergångsställe i centrala Stockholm. Kameror finns redan överallt – i butiker, i tunnelbanan, på torg. Men snart kan de inte bara se dig. De kan också veta exakt vem du är. Och det i realtid.
Enligt en promemoria från regeringen vill man ge polisen laglig rätt att använda ansiktsigenkänningsteknik från den 1 januari 2026. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) är tydlig: det här är ett steg mot att matcha kriminellas användning av ny teknik.
– Det är viktigt, säger han.
– De goda krafterna måste också kunna använda AI.
Och visst. Jag vill också att polisen ska ha moderna verktyg för att stoppa gängkriminalitet. Men jag kan inte skaka känslan: det här är ett steg som riskerar att släppa in massövervakning i vårt vardagsliv – utan att vi riktigt märker det.
Jag har hört det där argumentet många gånger: ”Jag har inget att dölja, så det gör inget om kameror filmar mig.” Men det är inte poängen. Det handlar inte bara om vad du gör, utan vem som vet att du gör det – och vad den informationen kan användas till.
Polisen har redan satt upp ett siffermål: 5 000 övervakningskameror ska finnas i Sverige vid slutet av 2027. Och nu föreslås alltså att dessa kameror inte bara ska spela in, utan också identifiera oss automatiskt i realtid.
Det är inte science fiction. Det är verklighet – snart.
Jag förstår viljan. Jag förstår behovet. Men när staten börjar samla in ansikten i realtid är det inte bara brottslingar som fångas upp. Det är vi alla. Och även om justitieministern säger att ”det måste alltid göras en avvägning”, så vet vi av erfarenhet att när ny teknik rullas ut, görs avvägningarna ofta för snabbt och med för lite debatt.
En gång var kameror ovanliga. Nu är de överallt. Kommer ansiktsigenkänning också bli det – innan vi ens hunnit säga nej?
Tekniken låter neutral – men den är byggd av människor, tränad på data som kan vara skev, och den kan användas i politiska syften. Vad händer om någon längre fram i tiden vill använda systemet för att övervaka oliktänkande? Aktivister? Journalister? Dig?
Jag vill känna mig trygg i mitt land – inte övervakad.
Kanske är jag naiv. Kanske är det här precis vad vi behöver för att ta tillbaka kontrollen från gängen.
Men jag kan inte låta bli att känna en viss oro varje gång någon säger att det handlar om att ”säkra samhället”. För historien visar att det som börjar i säkerhetens namn ofta slutar i något annat.
Källa: